Att tid inte är en absolut konstant är någonting som relativitetsteorin fastslår. Gravitation och hastighet påverkar tiden. Jag har en teori om att tiden också uppfattas annorlunda baserat på vårt fokus. Vi har nog alla upplevt att det kan gå fortare att åka hem än iväg, men även vice versa.
Samma sak gäller när man väntar på något. En väntan på ett försenat flyg kan kännas som en mindre evighet, medan en middag man sett fram emot känns som den är över på en kvart.
Det här gäller i allra högsta grad när man känner att målet för FIRE är nära. För min del är det något år eller möjligtvis två kvar. I min ålder är ett år en femtiodel (ungefär) av mitt liv och en mindre tidsenhet än när jag var tjugo, så vanligtvis går ett år ganska fort.
Men inte nu.
Nu när jag är närmare än någonsin känns det nästan som om tiden står still. Varje liten framgång på vägen mot EXIT är givetvis värd att fira, men samtidigt har jag aldrig känt att det går så här långsamt. När jag är framme vet jag förstås att resan var värd allt besvär, givet att jag har hälsan kvar.
Min lösning på det här är att vända fokus. Just nu försöker jag därför att inte fokusera för mycket på målet utan mer på resan. Varje ögonblick är värt att ta tillvara. Det gamla talesättet att “tiden finns hela livet, men livet finns inte hela tiden” är värt att fundera över. Det är lite som Kings of Leon sjunger, “take the time to waste a moment”.
Det är lite för lätt att lägga all vaken tid på att skaffa mer stålar, hitta nya sätt att spara pengar och att glömma bort det där som livet verkligen handlar om. Familj, vänner, ögonblick som tar andan ur oss.
Med det sagt, framåt mot målet – vi ses där!
