Jag har en bra inkomst. Jag har dessutom flera inkomster. Ändå har jag en känsla av att jag sitter mer fast än någonsin, trots att jag egentligen är väldigt nära FIRE och min stora EXIT. Jag känner mig också trött, slutkörd och traskar på i ekorrhjulet med mindre frihet än vad jag borde ha.
Vad det handlar om är ett fenomen som uppstår för väldigt många som närmar sig att lämna det evigt snurrande ekorrhjulet. Man är inte riktigt framme rent ekonomiskt, men mentalt har man redan börjat lämna.
Det i sig skapar en frustration och man blir kluven. Energin att skapa pengamaskinen som ska ta mig ut finns där, och när jag ägnar mig åt det är jag full med energi. Längtan att äntligen kasta av mig bojorna är som störst nu.
Tidigare var det bara en chimär, ett diffust mål som låg långt in i framtiden. Jag är nästan där nu, men har några pusselbitar kvar att landa. Sedan är det adios, sayonara, adieu och så vidare.
Frågan är bara hur man gör för att orka den där sista biten.
Jag tänker ibland på Pink Floyds låt “Wish You Were Here“, där frågan ställs på sin spets:
“Did you exchange A walk-on part in the war for a lead role in a cage?”
Det är ju exakt det vi alla gör. Vi byter vår frihet, vår tid, för att leva i en bur, ständigt instruerade av någon annan jävel vad vi ska göra. Ändlösa, meningslösa, möten med bullshit som många gånger inte betyder ett skit.
Jag säger inte att förvärvsarbetandet är meningslöst, någonstans ifrån måste vi få våra inkomster, men otroligt många arbetsplatser är fulla med chefer som är kompletta idioter (och har blivit chefer för att de kan snacka skit, inte åstadkomma något). Det går åt eoner av tid till skit och i slutänden är det just det som många av oss upplever som det värsta.
På samma sätt finns det en fruktansvärd mängd skit i samhället som gör att vår frihet begränsas. Mängder av skatt går åt till att underhålla en byråkrati som inte behövs, annat än för att skapa arbete åt folk som ska ägna sin tid åt att ställa till det för andra. Som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, två institutioner som kunde bantas ner monumentalt.
Hur som helst, när man är på slutspurten och snart ska gå i mål blir varje minut av meningslösa möten till en ren plåga.
Det finns dock ett sätt att förhålla sig till det här, som jag arbetar hårt på just nu. Det gäller att frikoppla sig och inte lämna någon makt till chefer med kontrollbehov.
Man måste helt enkelt distansera sig. Se sig själv som en leverantör i ett system, inte någon som behöver vare sig vinna strider eller förändra systemet. Det är vi förbi, vi är på väg ut ur systemet. Fokus måste ligga på det och inte på att tjafsa med idioter.
Det är lättare sagt än gjort, men med övning går det bättre och bättre. Exempelvis tänkte jag nyligen “vad intressant” om en korkad mötesinbjudan istället för att låta den stjäla energi. Energin ska jag lägga på det jag just nu gör bäst.
