Jag har passerat femtio år, med några år till godo. Ändå känner jag mig mer levande än någonsin, med en framtidstro jag inte haft på länge. Nu händer det mycket kul i mitt liv och jag har momentum för att snart skjuta ut mig ur ekorrhjulet.
Men hur gammal man än är så delar man en obeveklig sanning med alla andra nu levande människor.
Ingen av oss vet hur många år vi har kvar, än mindre hur många dagar, eller ens sekunder. Stopp i en artär, i hjärnan eller hjärtat, eller ett fyllo som somnat vid ratten kan avsluta våra liv tidigare än vad vi anat.
Ändå går många av oss runt och tror att det ordnar sig senare. Att man kan vänta med att börja banta, sluta kröka, starta företag, ringa en gammal vän, besöka en moster man inte sett på trettio år, och så vidare.
Det kan gå. En del av oss har säkert decennier kvar. Likväl kan universum bestämma sig för att ändra på allt. Big Crunch kanske kommer helt oväntat. Eller så slocknar solen eller så käkar någon fladdermöss och startar en ny epidemi.
Med andra ord finns det bara en enda sak att göra:
Vänta inte.
Börja nu. Skriv dina böcker, starta en yoga-klass, boka resan till Tibet, lämna gubben som beter sig som skit mot dig, säg upp dig, skrik åt din idiotchef att han eller hon är en komplett, värdelös idiot, köp dig en extra dyr flaska champagne eller gör vad fan som helst – förutom att sitta och vänta.
Livet tar slut. Det är den hårda, nakna sanningen som ingen av oss kan ändra på. Inga självrättfärdigande jävlar i trikåer eller t-shirts kan ändra på att vi alla en dag är maskföda.
Det enda vi kan göra åt det är att skratta döden i ansiktet och se till att leva nu. En dag ska vi alla dö, men alla andra ska vi leva, sa PO Enquist och han hade så rätt.
Fira livet – lev nu och var inte rädd.
