Vad gör man när a-kassan inte fungerar? A-kassan är som alla vet ett system för att ge ersättning under tiden man är arbetslös, eller som så många skriver “mellan arbeten / jobb”. Har man betalt under lång tid för att kunna få ersättning om man blir arbetslös så förutsätter man kanske att systemet ska fungera när man väl behöver det.
Så är dock inte fallet, som den här individen fått erfara. Vilket förstås är supertrist, det är inget vidare att behöva lägga ut sin dator till försäljning för att man inte får ersättning från den försäkring man betalat för.
Men, man kanske inte ska bli förvånad av att en statsavlönad “journalist” inte ställer några följdfrågor. Likväl undrar jag varför individen ifråga inte får frågan: “Men har du inget sparande som du kan ta av under tiden?”.
Den här liraren som behöver sälja sin dator, och “en del verktyg”, har tydligen arbetat som både IT-konsult och musiker. Han är en bit över trettio år, och har ändå inte en enda sparad krona som kan rädda honom från att börja sälja sina tillgångar.
Hur är det ens möjligt? Att den så kallade journalisten inte kan ställa kritiska frågor kan vi strunta i för ögonblicket, det är inte någon som längre förväntar sig det från SVT, men om det nu stämmer att individen ifråga har arbetat som IT-konsult så ligger – för upplysnings skull – snittlönen på runt 54 – 55 000 kronor i månaden.
Tjänar du 54 000 kronor får du ut runt 33 000, lite beroende på var du bor och om du har kyrkoavgift och så vidare. Nackdelen med att ha ett hyfsat unikt namn gör det enkelt att ta reda på var man bor, och där den här liraren bor är snitthyran för en trea där han bor mellan 7 000 och 11 000.
Så även om vår arbetssökande hjälte har en hyra i det högre intervallet så borde han ha över 20 000 över varje månad. Hade han sparat 10% av den summan i månaden, vilket är långt ifrån omöjligt, hade han på ett år haft 24 000 spänn. Eller två månadshyror.
Eftersom han rimligen borde ha jobbat några år då han är över trettio så skulle man kunna förvänta sig att han borde ha runt 100 K åtminstone i sparpengar. Betydligt mer om han lever tillsammans med någon.
100 000 hade nästan täckt ett helt års hyra.
Men killen har inte en spänn, av allt att döma. Istället måste han sälja prylar han har.
Finns det ingen som lyssnar på Ann Wibbles gamla råd längre?
Till alla er som läser det här och inte har en rejäl buffert, helt motsvarande ett helt års kostnader, se till att börja nu. För imorgon kan ni faktiskt vara arbetslösa, vad ni än tror om det. Och den ende ni kan skylla på för att ni inte klarar er bättre, det är faktiskt er själva.
Håller delvis med dig. Det är inte en orimlig fråga att ställa. Men samtidigt: Poängen med en försäkring är att den ska försäkra. Du ska alltså inte *behöva* ha ett eget sparande. I så måtto har han agerat rationellt.
Sen så vet vi ju inget i övrigt om hans privatekonomi. Han kanske hade ett sparande, som har gått till att dryga ut en tidigare arbetslöshetsperiod, han kanske skickar pengar till föräldrar för att dryga ut deras pension, köpt en bil nyligen, etc, etc. Det finns en myriad av möjliga skäl till varför det är tomt på kontot.
Så är det onekligen, och rätt ska vara rätt. Givetvis ska a-kassan alltid fungera och det kan finnas alla möjliga anledningar till att sparpengarna är slut. Men eftersom frågan aldrig ställs får vi aldrig reda på det. Dessutom är det alldeles för ofta någon annans fel, vilket i sig gör att många missar sitt eget ansvar i viktiga frågor.
Jag håller dock inte med om alla delar av ditt resonemang. Är det en bil han har köpt nyligen så har han köpt en för dyr bil om det köpet tömde hans buffert fullständigt. Har han däremot fått tömma kontot för att han slog ut tänderna så är det en annan sak.
“Alexander Forselius, 35, har jobbat som it-konsult och musiker. ”
Dömer jag på utsidan skulle jag gissa att det är betoning på det senare. Jag tror inte den liraren varit i närheten av 55k/mån. Han kanske kodade någons websida för ett sexpack jolt cola år 2016 för allt vi vet.
Det har du helt rätt i, och är förmodligen en del av svaret.
Det handlade väl om a-kassan, inte hans privatekonomi. Det hade ju kunnat hänt någon som inte hunnit spara så mkt, eller någon som haft så låg lön att det varit svårt att spara. Det här föraktet du visar för de som inte lever som du gör är ganska osmakligt.
Jag föraktar givetvis inte personen i sig, däremot föraktar jag attityden att det ständigt handlar om att det är samhällets/a-kassans/arbetsgivarens/någonannans ansvar. Jag föraktar dessutom “journalistiken” på skattefinansierad verksamhet som inte kan ha några som helst andra perspektiv än det de vill lyfta.
Sedan är det i princip alltid möjligt att spara, det är en prioriteringsfråga och dessutom en fråga om inställning.