När jag är ledig händer något med tiden. Klockan slutar ha betydelse. Det tar några dagar, men sedan skiter jag i klockan. Istället faller jag in i någon sorts naturlig rytm. Jag går och lägger mig vid ungefär samma tidpunkt och jag går upp vid ungefär samma tid. Hungern styr måltiderna och vad som står på klockan, digital eller inte, är fullständigt ointressant.
Nu är det moderna samhället uppbyggt på klockor och tid, så givetvis behöver jag titta på klockan om jag ska åka tåg, ta ett flyg, en buss eller en färja. Stämmer jag träff med någon så går det förstås inte att bara säga “vi ses någon gång”.
Men jag försöker undvika klockan så mycket det går när jag är ledig – och jag hoppas samma sak händer när jag väl skjuter ut mig. Tid i sig är ett intressant fenomen, särskilt om man börjar titta på tid i relation till gravitation och hastighet, men ur ett mänskligt perspektiv så har vi skapat ett system som också håller oss fångna.
Det hela började för ungefär 5000 år sedan, då det första soluret dök upp. Därefter gick det utför och vi blev slavar under klockorna.
Se bara på hur vi måste infinna oss på en arbetsplats en viss tid. Det innebär i sig att vi måste lämna barn, eller hundar, vid en viss tid. Ibland kan det förstås vara nödvändigt att infinna sig på en arbetsplats, men vi är styrda av tiden in i döden.
Att bli fri handlar därför väldigt mycket om att inte behöva bry sig om klockan. Att leva ett liv som vi gjorde innan klockorna började styra oss.
