Just nu finns det två sorters epidemier i världen. Den ena består av ett nytt virus som slår hårt, den andra av en mental epidemi där panikåtgärder stänger ner hela samhällen. Vilket får till följd att väldigt många företag går eller kommer att gå i konkurs.
Vilket får mig att fundera på företagens motståndskraft. Precis som med en privatekonomi behöver företag har en buffert för att kunna klara sämre tider. Vilket många företag har, men det ser väldigt olika ut vad det gäller buffertens storlek.
På så vis tycker jag att det är förvånande att det går så snabbt utför. Givetvis kan ingen förvänta sig att ett företag ska klara sig helt utan intäkter i flera år, men visst vore det rimligt att ett företag oavsett storlek ska klara åtminstone 12 månader? Det vill säga ha en buffert som motsvarar 12 månaders kostnader.
Nu är det givetvis svårt att bygga upp en buffert så stor i Sverige, eftersom så stor del av företagens intäkter går till skatt. Ironin är att när företagen inte byggt upp någon säkerhetskassa är det staten som får hosta upp stålar. Vore det inte bättre från start att staten lät företag bygga upp en buffert och sedan låta företagen ta ansvar för sin verksamhet?
LÄS MER: Krisinformation.se
För i grund och botten existerar ingen trygghet. Vi människor har en tendens att tro att allt ska vara säkert bara för att det varit det en tid. Det är bland annat därför livsmedelslager och samhällsberedskapen monterats ner. Kanske kan det här bli en nyttig läxa för politikerna framöver, men risken är stor att när normalläget inträffar kommer allt återgå till det vanliga godtrogna sättet att se på saker.
Företag kan dock agera annorlunda, och de företag som har en ordentlig kassa kan rida ut stormar. De höjer sin motståndskraft mot kriser och rentav komma ut starkare på andra sidan. Problemet är att för få företag verkar tänka så, en hel del får istället äta av sina tillgångar.
Om det är något gott jag tror kommer ut av det här så är det att företag börjar omvärdera sin motståndskraft, och inte bara ur ett likviditetsperspektiv, utan även ur redundans bland företagsledning och nyckelpersoner såväl som vart produktionsanläggningar placeras. Alla ägg i samma riskorg är förmodligen inte det bästa.